Kontakt med törnen och vassa blad (W60.9)
Man ska väl inte blogga på arbetstid, men ibland må det vara förlåtet
Nu är det fredag före helgdag, och vem blir då kvar på jobbet som jourhavande, om inte jag?
Jag har inga ungar som ska skjutsas på enduroläger. Jag har inget höstlov att ta ut.
Det är det här som är livet tydligen.
Jag har tråkigt, och vad gör man då om man samtidigt är fastlåst i joursökarns boja? Kollar diagnoslathunden förstås, den man aldrig orkar bläddra i annars, för den är ju så trist.
Men i detta läge erbjuder den upphetsande läsning;
X50.9 Överansträngande eller upprepade rörelser
W43.9 Exponering för vibrationer
X30.9 Exponering för extrem naturlig värme
För mer upphetsande läsning; läs det inbundna originalverket "ICD 10" som finns på varje läkarmottagning runtom i landet.
Ikväll får 107 svenskar gonorré
Det finns rubriker som man bara måste ha med i sin blogg. Ovanstående är en av dem. Sen gäller det att man lever upp till rubriken; gör den rättvisa.
Om man inte lyckas med detta har man i alla fall skapat en eye catcher och det är väl gott nog i detta ytliga bloggträsk. Ändamålen får väl helga medlen den här gången. Jag tänkte faktiskt skriva något om Marianne Höök. Biografin om henne kommer ut i dagarna, och jag skulle gärna vilja läsa den.
Jag tog ett bad i eftermiddags. I köket stod radion på. Studio ett. Och genom badrumsvägg och vattenångor avhörde jag en intervju med biografiförfattaren Annette Kullenberg.
Bara att lyssna till henne var en upplevelse i sig. Hon lät som Kristina Lugn på crack. Svarade på sitt säregna gnisslande och provokativa sätt hur än programledaren angrep henne.
Marianne Höök. Kan verkligen denna starkast lysande journalist ha
*varit dotter till en mor som hängde sig när Marianne bara var ett spädbarn?
*varit offer för incest
*lidit av kronisk depression, sexmissbruk och ångest och som grand finale begått självmord vid dryga femtio?
Man ser till slut inte skogen för alla träden. Hon var ju i alla fall bäst. Kanske en kvinnlig motsvarighet till Jolo?
Dagens biografi: "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En biografi om Marianne Höök"
Hjärtekrossaren någonstans i Sverige
Innan jag avslutar den här bloggen måste jag skriva något om Jolo, min stora idol.
Han dog alldeles för tidigt, samma år som jag föddes. Helt utan förvarning slutade hans hjärta att slå. Ingen blev nog mer förvånad än han.
Han blev 54 år.
På krass sjukvårdssvenska heter det väl hjärtstopp. Hans hjärtstopp krossade mitt hjärta flera år senare när jag hade vett nog att inse hans storhet, hans charm.
Han älskade Irland, piprök och kläder av bra kvalitet. Han bokförde sin kostymanvändning dag för dag, år för år i en liten bok. När en älskad kostym var så sliten att den måste gå hinsides fick den ett litet kors i boken.
"Mannen med de 29 kostymerna" skrev reseskildringar som ingen annan. Som de från Köpenhamn och de från den gröna ön. Som ingen annan smög han in på bakgårdarna. Trängde in i verkligheten. Gav oss så mycket bra läsning som nu står bortglömd på antikvariaten.
Dagens sällskap: Jolosällskapet ( se länk här intill)
Margareta Krook
Sista söndagen i oktober, och så blev det med ens rena natta. Jag förstår inte meningen med att ställa tillbaka klockan. Men vad ska man göra?
Jag tänkte överge Victor Noir-temat. Det är så patetiskt. Jag framstår som en världsfrånvänd erotoman varje gång jag persevererar kring ämnet. Men så imorse slog jag upp tidningen, och insåg då att det var lönlöst att streta emot.
I morgondrakens frågespalt på kultursidan ställde en medelålders person en fråga gällande Margareta Krooks näsa. Rubriken braskade; Vad har hänt med Margareta Krooks snok? Den är så välpolerad!
Frågeställaren fick omgående svar från den initierade redaktörn;
Varm och go står hon där i sin invanda rökhörna utanför Dramaten. En uppvärmd staty - vilket genidrag! Och kulten är ett faktum. Rutinen är densamma varje gång; barnet lyfts upp av sin förälder, klappar Krooks snok, känner värmen, anar... potensen. Sedan, rutsch, ner på marken igen.
Ett slags Hades
Oktobervecka i Umeå utan ulster
Raynaudfenomen
Föreläsare med svimningslila ögonskugga
Trångt för benen
Myrkrypningar och domningar
Matkuponger
Åkerbärssylt på glasburk
Syntettäcke
Top model på hotellteven
Gastrit
På planet; en rikskänd politiker med ett gråtande barn
Tryckfall
Uppsalas Père-Lachaise
Blogg-baissen har nått nya bottennivåer. Dödsriket har nåtts, för nu är det döden som verkar vara temat i min vid det här laget tämligen halvdöa blogg. Jag anbefaller dock viss tillförsikt. Allt har sitt slut, även mina temata som jag för stunden snöat in på.
Jag hyser en sund aversion gentemot döda kroppar. Och tur är väl det. Hur skulle det annars gått.
En sommar i min ungdom arbetade jag på en kyrkogård, det var trevligt. Jag blev nästan tjenis med de döda. Visste hur gamla de blivit, var de bott, vad de jobbat med och vad barnen deras hette. Vad jag inte visste visste oftast min farfar som kunde komplettera bilden.
Ett råd bara till dem som vill jobba på kyrkogård. Undik om möjligt högsommar. Det är bäst ur alla aspekter. Men det var inte detta jag skulle tala om idag.
Följ med till Uppsalas gamla kyrkogård! Det är helfestligt och dit går jag så fort jag kommer till stan.
I hörnet som vetter mot Carolina Rediviva vilar stoftet av Gustaf Fröding. Hans stora stenurna har jag stått och begrundat mången gång. Jag minns särskilt en kall stjärnklar natt i mitten av nittiotalet. Nån kult kring gravstenen vet jag inte av, skulle bara fattas. En lätt beröring vid stenen och så … (Jag tänker Victor Noir, jag tänker "En morgondröm" av Fröding...)
Dag Hammarskjölds familjegrav är också den värt ett besök. Idag låg det en ensam nejlika på stenen.
Ett operaperspektiv måste man också anlägga å kyrkogården; Det är ju ändå det opera handlar om; liv och död, hjärta och smärta. Helge Brilioth paraderar numer i horisontalläge, blev jag idag varse. På Uppsala kyrkogård. Hans skälvande tenor har tystnat.
Men låt oss avsluta med en strof ur dikten Gustaf Frödings jordafärd av diktarvännen Heidenstam:
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd
Jag tänker fortfarande på dig
Jag hade en vän som dog för ett år sedan. Jag minns inte mina sista ord. Har bara vår sparade mejlkonversation, och där har jag skrivit: "Är du sjuk, eller?"
Inget svar, och några veckor senare var E död.
När jag fick samtalet trodde jag det gällde suicid. Och det kanske det var också. E dog i hemlighet, och det har jag svårt att smälta.
Döden, har jag för mig, är en process som inte bara innefattar de få minuter det tar från det att hjärtat slutar slå tills hjärncirkulationen är noll. Den börjar några timmar innan och fortsätter några timmar efter.
Men för en del är den alltjämt pågående.
Ich liebe Persbrandt
Jag läste nånstans att 70-talets punkare lyckats bra. Som de medelålders män de är nu för tiden ses de allt som oftast på höga positioner i samhället. En har blivit chef för Dramaten.
Inte hade jag kunnat gissa att Staffan Valdemar Holm varit punkare. Eller, det kanske bara var något han sa för att trasha till sin finkulturella image. Dramatens chef med tuppkam. Ja, vem bryr sig.
Det sker väl en gallring på vägen. Drunknar man inte i en pool eller går hädan av en överdos talar mycket för att man är resistent mot det mesta av livets påfrestningar. Och att kritik och personangrepp rinner av en som vattnet på en gås.
SONNAMBULA® - advanced technology in sleeping
Det är så tillfredsställande att tråka ut er. Jag gör det om och om igen. Jag har inte längre nån fasad att upprätthålla, ingen ambition att bidra med litterär finess och snille. Och här, tror jag, kommer årets bottennapp.
Vägarbeten. Vart tog vägen vägen? Jag vägrar foga mig i detta. Börjar mer och mer se dessa avspärrade uppgrävda vägytor som en personlig förolämpning.
De besudlad min väg. Stjäl mina promenadstråk. Mina clarks sniffar misstänksamt på nylagd asfalt. Vädrar fara. Anar en avspärrning, ett oväntat hål mitt i gatan.
Jag kan inte längre ta mina genvägar, mina invanda rundor om kvällarna, utan att riskera trilla ner i en nygrävd grav.
Nu kan jag inte fortsätta längre. Måste ha hjälp, annars kör jag snart över er med bulldozer.
- Snälla någon! Kom till undsättning!
Och hjälp kom. Från Strindberg. Från "Esplanadsystemet". Strindberg var, i motsats till mig, välvilligt inställd till rivnings- och vägarbeten. Han skrev:
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt~"
- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"
Eile mit Weile
Jag äter Losec, för jag var i Tyskland förra veckan.
Det är inte lätt det här med Tyskland för mig. Jag bär på mitt egna lilla privata tysklandstrauma. Borde nog uppsöka en österrikisk divan snart för lite lindring.
Sinzen und Steuern. Det var de första orden som nådde mina grå när jag steg av planet i torsdags. Så trist!
Det fortsatte: en man med Schnurrbart körde mig till hotellet. Han sa att han kom från Budapest.
Det här går aldrig vägen, tänkte jag då.
Sedan, ett trängande behov att undfå lite kultur. Hamnade på Odeonsplatz bei Feldherrnhalle. Där gjorde Hitler sitt första försök att uppvigla massorna. Sen hamnade han i finkan och skrev en bok.
Sen var jag liksom acklimatiserad. På tillbakavägen till hotellet sjöng jag glatt
Bier und Apfelkorn, schallalallala (u.s.w)
Den enda tyska sång jag kan, som inte är en schlager.
Du ger mig bra vibrationer
Det har blivit bra mycket roligare att skriva här sedan jag fick temaförslag av min läsare.
Förra veckans utmaning var att göra nåt på temat " varför hundägare inte plockar upp efter sina hundar". Detta gick att genomföra, bara jag fick relatera till mig och mina katter.
Dagens tema, också det ett beställningsarbete, är lite mer komplicerat, och det tog några genomläsningar innan jag förstod mig på ämnet.
Jag fick ett mejl. Där stod:
- Du skulle gärna kunna få blogga på temat "Varför flertalet med män sammanboende kvinnor längtar efter att få känna sig uppskattade & få komplimanger och bara fortsätter vänta trots att de vet att den dagen aldrig kommer..."
Det skiter jag i, tänkte jag förstås. Jag vill inte cementera föreställningen att kvinnor bara sitter passiva och tar emot. Då händer ingenting. Jag vet.
När jag var på gymmet idag fick jag en uppenbarelse. Jag insåg plötsligt sakernas tillstånd. I ett förklarat ljus såg jag hur många "med män sammanboende kvinnor" har det.
Jag hade just satt mig ner för att knyta skorna när jag blev varse en trumtirad som aldrig tycktes sluta. Det var som på Edinburgh tattoo en augustikväll. En aldrig sinande ström enerverande trumrytmer i olika staccattovarianter. Ibland exploderande i rena maskingevär-krevader.
Det kom från massagefåtöljen i hörnet. Där satt en sälliknande medelålders tjej-quinna och fick sig en ordentlig genomkörare. En anonym tete-a-tete med den maskulina svarta massagefåtöljen i läder.
Hennes man lyste med sin frånvaro. Utbytt mot en apparat som han var.
Lilla otränade värkande tant. Har inte du gjort dig förtjänt av en timmes riktig massage? Vad gör din man? Det är ju han som ska knåda spänningen och värken ur din kropp, inte en smattrande maskin. Men tydligen prioriterar han annat.
Some nice piece of shit
När det gäller katter måste det vomeronasala organet luftas med viss regelbundenhet. Det görs som bekant bäst utomhus, med katten iförd sele, om man bor i stan.
Som medföljande människa utan vomeronasalt organ är det rätt trist, så det gäller att man har nåt bra att lyssna på under tiden. Förra veckan var det Usher som gällde. Han är en snygg afroamerikan, och han kan faktiskt sjunga också. Då är det lätt att man tappar koncentrationen.
Katten satte sig att kissa precis i anslutning till Allergihusets luftintag. Hon är en bortklemad innekatt, och det här var nog premiär för henne att göra't utomhus.
Det är skillnad på kattmänniskor och hundfolk. Jag känner mig ofta osäker inför de senare. Det är nåt patologiskt i att vilja bli avgudad av sina djur. Rätt osmakligt faktiskt. Det är jag som skall avguda djuren, inte tvärt om. Det är lite för kravfyllt för min smak att vara gudinna.
Sen känner jag obehag inför den däringa identifikationen som många hundägare, ofta säkert helt omedvetet, ägnar sig åt. De ser sin hund som en förlängning av sig själva. Kan det vara därför en del hundägare lämnar bajspåsar efter sig på marken? För att på ett freudianskt vis, via hundarna, signalera att " Hey yo! Check me out! I'm some nice piece o shit. "
Burr! Jag ger inte mycket för hundägare. Men man ska aldrig säga aldrig. Snart kommer jag kanske travande med en storpudel med lejonklippning.
In bed with Sonnambula
I fredags körde jag hem till §Fastigheten. Mörkret och fukten låg tung runt stugknuten, och jag kände för lite sprak i tillvaron.§Fastigheten befanns vara i samma skick som när jag lämnade den på söndagskvällen, men kall och oeldad.
Och jag kände ett eggande behov av att tända på.
Det krävs lite träning i det här med att tända på. En gasolbrännare ger bra skjuts i början. När man uppnått rätt nivå gör man dock bäst i att tagga ner till lite mer organiskt shitt.
Om man inte har en gasoltub att boffa igång på kan man till nöds ta T-doja, men det avråder jag ifrån. Det ger en sån seg uppstart att man hinner somna innan systemet rusat igång.
När man är van och behärskar gasolen och alla spjäll, har man dock ganska snart en fin liten brasa som värmer skönt i vedspisen. Det är en förutsättning för en god natts sömn.
Jag sover på en madrass i kammaren, och hittills har jag sluppit dela den med råttbeståndet som jag vet finns i väggarna. Jag brukar alltid överkompensera; iklä mig lager av stickade koftor och duntossor och täcken och filtar på detta av rädsla för att förfrysa. Men §Fastigheten är en snäll stuga. Den känner nog på sig att jag vill den väl. Att jag tids nog kommer låta den gå i barndom (byggnadsvård, kallas det).
Och jag överlevde denna natt också, utan förfrysning eller kolmonoxidförgiftning.
Jag har tappat omdömet
Man ska leva som om denna dag är den sista.
Det gör jag sannerligen. Det står en ojordad avfuktare i mitt badrum nu efter vattenskadan. Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Eller kanske ändå.
En uppsalakille jag känner ( han ser ut som en blandning av Morrissey och Buddy Holly) håller på att förfärdiga en musik-CD, eller kallas det Album? Vad är det för skillnad? Jag vet i alla fall att det inte är hans andra vinylplatta, för han gör den genom datorn. Mac, förstås.
Jag frågade honom i fredags om han behövde hjälp med sångpålägg, men han hade redan hjälp av nån från Borås. Borås av alla ställen. Då är det risk för biljud, tänkte jag.
Men jag sa det på skoj, men kanske ändå inte. Det var DETET som talade inom mig. Det helt ofiltrerade ödlejaget som är helt egocentrerat. Utan några censurmekanisker alls.
Nu är det så att jag inte kan göra sångpålägg. Jag kan härma som en papegoja det andra redan gjort, men inte göra några egna improvisationer. Det är det som är skillnaden mellan proffs och kvackare.
Världsekonomin-en analys
Det är inte bara värdsekonomin som rasar. Kvalitén på min svenska beskriver också en ständigt nedåtgående trend, om än inte lika akut. Men förbistringen har pågått länge nog och det är dags för krafttag. Annars är det snart läge att börja med teckenkommunikation.
Exempelvis: Istället för att göra mig besväret att hitta rätt namn på de substantiv jag åsyftar nöjer jag mig helt slappt med ordet "grej". Vilket jag med samma iver omvandlar till verbet "att greja" så fort det passar.
Nånting måste göras, och nu tror jag att jag har svaret. Kurskatalogen kom, och en liten spalt fångade omedelbart mitt intresse:
Finslipa din svenska!
Du bör ha baskunskaper i svenska språket
10 ggr 1100 kr
fr 11.00-12.30
