Eile mit Weile

Jag äter Losec, för jag var i Tyskland förra veckan.

Det är inte lätt det här med Tyskland för mig. Jag bär på mitt egna lilla privata tysklandstrauma. Borde nog uppsöka en österrikisk divan snart för lite lindring.

Sinzen und Steuern. Det var de första orden som nådde mina grå när jag steg av planet i torsdags. Så trist!

Det fortsatte: en man med Schnurrbart körde mig till hotellet. Han sa att han kom från Budapest.

Det här går aldrig vägen, tänkte jag då.

Sedan, ett trängande behov att undfå lite kultur. Hamnade på Odeonsplatz bei Feldherrnhalle. Där gjorde Hitler sitt första försök att uppvigla massorna. Sen hamnade han i finkan och skrev en bok.

Sen var jag liksom acklimatiserad. På tillbakavägen till hotellet sjöng jag glatt

Bier und Apfelkorn, schallalallala (u.s.w)

Den enda tyska sång jag kan, som inte är en schlager.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0