sonnambula

I fredags körde jag hem till §Fastigheten. Mörkret och fukten låg tung runt stugknuten, och jag kände för lite sprak i tillvaron.§Fastigheten befanns vara i samma skick som när jag lämnade den på söndagskvällen, men kall och oeldad.

Och jag kände ett eggande behov av att tända på.

Det krävs lite träning i det här med att tända på. En gasolbrännare ger bra skjuts i början. När man uppnått rätt nivå gör man dock bäst i att tagga ner till lite mer organiskt shitt.

Om man inte har en gasoltub att boffa igång på kan man till nöds ta T-doja, men det avråder jag ifrån. Det ger en sån seg uppstart att man hinner somna innan systemet rusat igång.

När man är van och behärskar gasolen och alla spjäll, har man dock ganska snart en fin liten brasa som värmer skönt i vedspisen. Det är en förutsättning för en god natts sömn.

Jag sover på en madrass i kammaren, och hittills har jag sluppit dela den med råttbeståndet som jag vet finns i väggarna. Jag brukar alltid överkompensera; iklä mig lager av stickade koftor och duntossor och täcken och filtar på detta av rädsla för att förfrysa. Men §Fastigheten är en snäll stuga. Den känner nog på sig att jag vill den väl. Att jag tids nog kommer låta den gå i barndom (byggnadsvård, kallas det).

Och jag överlevde denna natt också, utan förfrysning eller kolmonoxidförgiftning.