sonnambula

Som medföljande människa utan vomeronasalt organ är det rätt trist, så det gäller att man har nåt bra att lyssna på under tiden. Förra veckan var det Usher som gällde. Han är en snygg afroamerikan, och han kan faktiskt sjunga också. Då är det lätt att man tappar koncentrationen.

Katten satte sig att kissa precis i anslutning till Allergihusets luftintag. Hon är en bortklemad innekatt, och det här var nog premiär för henne att göra't utomhus. 

Det är skillnad på kattmänniskor och hundfolk. Jag känner mig ofta osäker inför de senare. Det är nåt patologiskt i att vilja bli avgudad av sina djur. Rätt osmakligt faktiskt. Det är jag som skall avguda djuren, inte tvärt om. Det är lite för kravfyllt för min smak att vara gudinna. 

Sen känner jag obehag inför den däringa identifikationen som många hundägare, ofta säkert helt omedvetet, ägnar sig åt. De ser sin hund som en förlängning av sig själva. Kan det vara därför en del hundägare lämnar bajspåsar efter sig på marken? För att på ett freudianskt vis, via hundarna, signalera att " Hey yo! Check me out! I'm some nice piece o shit. " 

Burr! Jag ger inte mycket för hundägare. Men man ska aldrig säga aldrig. Snart kommer jag kanske travande med en storpudel med lejonklippning.