Uppsalas Père-Lachaise
Blogg-baissen har nått nya bottennivåer. Dödsriket har nåtts, för nu är det döden som verkar vara temat i min vid det här laget tämligen halvdöa blogg. Jag anbefaller dock viss tillförsikt. Allt har sitt slut, även mina temata som jag för stunden snöat in på.
Jag hyser en sund aversion gentemot döda kroppar. Och tur är väl det. Hur skulle det annars gått.
En sommar i min ungdom arbetade jag på en kyrkogård, det var trevligt. Jag blev nästan tjenis med de döda. Visste hur gamla de blivit, var de bott, vad de jobbat med och vad barnen deras hette. Vad jag inte visste visste oftast min farfar som kunde komplettera bilden.
Ett råd bara till dem som vill jobba på kyrkogård. Undik om möjligt högsommar. Det är bäst ur alla aspekter. Men det var inte detta jag skulle tala om idag.
Följ med till Uppsalas gamla kyrkogård! Det är helfestligt och dit går jag så fort jag kommer till stan.
I hörnet som vetter mot Carolina Rediviva vilar stoftet av Gustaf Fröding. Hans stora stenurna har jag stått och begrundat mången gång. Jag minns särskilt en kall stjärnklar natt i mitten av nittiotalet. Nån kult kring gravstenen vet jag inte av, skulle bara fattas. En lätt beröring vid stenen och så … (Jag tänker Victor Noir, jag tänker "En morgondröm" av Fröding...)
Dag Hammarskjölds familjegrav är också den värt ett besök. Idag låg det en ensam nejlika på stenen.
Ett operaperspektiv måste man också anlägga å kyrkogården; Det är ju ändå det opera handlar om; liv och död, hjärta och smärta. Helge Brilioth paraderar numer i horisontalläge, blev jag idag varse. På Uppsala kyrkogård. Hans skälvande tenor har tystnat.
Men låt oss avsluta med en strof ur dikten Gustaf Frödings jordafärd av diktarvännen Heidenstam:
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd
