SONNAMBULA® - advanced technology in sleeping
Det är så tillfredsställande att tråka ut er. Jag gör det om och om igen. Jag har inte längre nån fasad att upprätthålla, ingen ambition att bidra med litterär finess och snille. Och här, tror jag, kommer årets bottennapp.
Vägarbeten. Vart tog vägen vägen? Jag vägrar foga mig i detta. Börjar mer och mer se dessa avspärrade uppgrävda vägytor som en personlig förolämpning.
De besudlad min väg. Stjäl mina promenadstråk. Mina clarks sniffar misstänksamt på nylagd asfalt. Vädrar fara. Anar en avspärrning, ett oväntat hål mitt i gatan.
Jag kan inte längre ta mina genvägar, mina invanda rundor om kvällarna, utan att riskera trilla ner i en nygrävd grav.
Nu kan jag inte fortsätta längre. Måste ha hjälp, annars kör jag snart över er med bulldozer.
- Snälla någon! Kom till undsättning!
Och hjälp kom. Från Strindberg. Från "Esplanadsystemet". Strindberg var, i motsats till mig, välvilligt inställd till rivnings- och vägarbeten. Han skrev:
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt~"
- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"
Kommentarer
Trackback
