Sonnambula on scrubs
En skribent i DN benämnde häromdagen den svenska bloggosfären för "Det särskrivande bloggträsket". Det tycker jag var bra sagt.
Jag ger inte mycket för bloggkulturen.
Jag är trött på folk, framför allt de som bloggar. De flesta har en massa ovidkommande bilder som kompensation för att de inte har något att skriva.
Eller bilder på "dagens outfit". Det övervägde jag i ett svagt ögonblick också att ha. Man måste ju hänga med. Men jag sansade mig snabbt. Det skulle bli höjden av tristess:
Måndag: Vit vårdpyjamas + birkenstocksandaler
Tisdag: Vit vårdpyjamas + Stig-Helmer-sandaler
Onsdag: Vit vårdpyjamas ( med ett mm-stort blodstänk från en patient) + basketdojjor
Torsdag: Vit vårdpyjamas + birkenstocksandaler
Fredag: Vit vårdpyjamas ( med en kaffefläck mitt på bussarongen från fredagsfikat) + birkenstocksandaler
Nej. Det skulle inte bidra med någonting i positiv riktning. Bara förstärka den kverulantiska tonen som redan genomsyrar mina inlägg.
Men jag skulle få utlopp för min aversion mot min arbetsuniform; Den är underligt konstruerad. Jag är normalviktig, men kan ändå inte knäppa gylfknapparna. Inte ens när jag prövar byxorna i storlek XL.
Sen är de obehagligt vita. Underkläderna lyser igenom. Inte något positivt för någondera parten i patient - läkarrelationen.
Sen är de gjorda av strykfri syntetmix. Hurra! Man fryser på vintern och luktar svettig uteliggare om sommaren.
...kommer ut som en ENFP
För några år sedan gjorde jag ett personlighetstest. Det ingick i jobbet. Man åkte ut till en kursgård som inte hade nån mobiltäckning och levde där under sektliknande förhållanden några dagar. Kursledaren gjorde att jag associerade till Hans Scheike, men det står nog mer för mina associationsbanor än för det faktiska förhållandet.
Som sagt; det ingick i mitt arbete, och gick inte att förhandla bort. Men jag har svårt att underordna mig självtillräckliga kursledare som vill psykologisera allt man häver ur sig. Psykologiserandet sköter jag så bra själv.
Personlighetstestet var "Myer-Briggs Type Indicator", och detta formulär var det enda jag tog med mig hem från kursen. Idag såg jag att min kompis Kajsa i Malmö gått med i INTP-gruppen på Facebook. Då rotade jag fram mitt formulär i hopp om att jag har samma personlighetsprofil som hon. Jag vill också vara smart, social och analytisk. Man kan ju alltid kosta på sig att drömma.
Det visade sig att jag var en "ENFP". Den totala motsatsen.
Alla har väl sitt kors att bära. Sin dramatenkärra att dra.
Det enda fördelaktiga som kan sägas om "min" grupp är att vi "ENFP"-are har svårt för auktoriteter.
That's me!
Jag för ett långsamt och utdraget psykologiskt krig mot min toppstyrda arbetsgivare. Jag vägrar underkasta mig meningslösa, energidränerande regler som tar udden av självkänslan.
Ein kariertes Hemd
Jag har ett begränsat teveutbud sen jag kastade ut teven. Men ändock ett teveutbud - via datorn.
På svt.se har staten valt ut vilka program vi utan teve skall få del av. Det mesta är debila hemmafixarprogram och deprimerande dokumentärer om kvinnoförtryck och djurplågeri. Eller minnesprogram om för länge sedan glömda, nyligen avlidna poeter.
Därav min hemfallenhet åt "Kriminaljouren", eller på originalspråket "Kriminaldauerdienst". Det är en av få serier med lite pang-pang som subventioneras av staten. Den är så dålig att den är bra. Inte minst Herr Falckenstein. Han lyser upp min tillvaro 40 minuter i veckan. Synd bara att han är tysk.
En gång bodde jag och arbetade i Tyskland. Jag vantrivdes något så vansinnigt. Efter den upplevelsen är jag reserverad inför allt som är tyskt. Jag vet att det låter fördomsfullt, men hela landet andas ju tristess, torr saklighet och avsaknad av humor. Mina arbetsgivare kallade mig för die Künstlerin. Jag passade deras småbarn och blev deprimerad och tjock på kuppen.
Om man inte blir deprimerad av de dåliga arbetsförhållanden som erbjuds Ausländer i Tyskland kan man ju alltid deppa över språket. Finns det värre ord än:
Schnurrbart
Sprechmuschel
eller
Schwangerschaft?
Knappast. Men för att inte svartmåla tyskarna alldeles måste jag ge exempel på några uttryck som utan tvekan gör sig bäst på tyska. Ta bara:
På svt.se har staten valt ut vilka program vi utan teve skall få del av. Det mesta är debila hemmafixarprogram och deprimerande dokumentärer om kvinnoförtryck och djurplågeri. Eller minnesprogram om för länge sedan glömda, nyligen avlidna poeter.
Därav min hemfallenhet åt "Kriminaljouren", eller på originalspråket "Kriminaldauerdienst". Det är en av få serier med lite pang-pang som subventioneras av staten. Den är så dålig att den är bra. Inte minst Herr Falckenstein. Han lyser upp min tillvaro 40 minuter i veckan. Synd bara att han är tysk.
En gång bodde jag och arbetade i Tyskland. Jag vantrivdes något så vansinnigt. Efter den upplevelsen är jag reserverad inför allt som är tyskt. Jag vet att det låter fördomsfullt, men hela landet andas ju tristess, torr saklighet och avsaknad av humor. Mina arbetsgivare kallade mig för die Künstlerin. Jag passade deras småbarn och blev deprimerad och tjock på kuppen.
Om man inte blir deprimerad av de dåliga arbetsförhållanden som erbjuds Ausländer i Tyskland kan man ju alltid deppa över språket. Finns det värre ord än:
Schnurrbart
Sprechmuschel
eller
Schwangerschaft?
Knappast. Men för att inte svartmåla tyskarna alldeles måste jag ge exempel på några uttryck som utan tvekan gör sig bäst på tyska. Ta bara:
Verdammt noch mal!
Scheisse
eller det alldeles underbart vackra Götterdämmerung
Infiltratör
Idag fick jag in ordet "FOTOSTATKOPIA" i en text på arbetet. Jag är så stolt!
Nästa mål är att få in substantivet "FLANELLOGRAF" nånstans.
"ÖVERANTVARDA" har jag redan lyckats klämma in ett antal gånger, så det är passé.
Nästa mål är att få in substantivet "FLANELLOGRAF" nånstans.
"ÖVERANTVARDA" har jag redan lyckats klämma in ett antal gånger, så det är passé.
Vad varje svensk bör veta
I följande text finns en direkt koppling till inlägget "Totalsanering" daterat 28 maj i år. Detta var det datum då mitt nya liv skulle börja. Utan nipper och onödiga dammsamlande prylar.
Detta liv fick ett oväntat slut i eftermiddags när jag var nere i källaren och slängde sopor.
Där hade nån lämpat av flera kassar med böcker och prylar efter vad som verkar ha varit en ordentlig lägenhetsrensning hos nån gamling som var i sitt esse på femtiotalet.
I was in heaven
Jag kunde inte låta bli. Grejerna skulle ju förfaras om jag inte tog hand om dem. Tuggas av sopbilens hänsynslösa käftar
Så nu är jag ägare av:
Ett askfat
Ännu en väggklocka (funkar!)
En läcker teakhylla
Böckerna " Vad varje svensk bör veta" och "Fältskärns berättelser" band 1 och 2 från 1908
Det är lättare sagt än gjort att ändra sina vanor.
Psykopatens värld
Jag har jämnt skägg att inte drabbas av dåligt samvete för allt jag gör, även det som är bra.
Idag läste jag i tidningen att Radovan Karadzic skaffat helskägg, ny identitet och karriär. Det har hållit honom undan rättvisan i 13 år. Under tiden har han försörjt sig som naturdoktor i en förort till Belgrad.
Trots det makabra i detta är det på något sätt en tröst för mig. Man kan klara sig helskinnad, trots att man är ansvarig för etnisk rensning, våldtäkt, mord och annat för mig helt omotiverat våld. Det är bara att anlägga skägg, anta en falsk identitet och byta bostad.
Jag menar inte att jag har några aspirationer på att bli en ny Karadzic med hundratusentals liv på mitt samvete. Bara det att det krävs mer än allmänmänsklig svaghet för att man ska åka på ett kännbart straff. Det finns otaliga exempel på människor som begått de mest bestialiska brott, men ändå klarat sig undan rättvisan. Många har t om fått höga skadestånd för besväret det inneburit att ha varit misstänkt, om än på goda grunder.
Nu var det länge sedan jag gav ett boktips."Psykopatens värld" av Robert Hare är bra för oss som fascineras av onda människor.
Idag läste jag i tidningen att Radovan Karadzic skaffat helskägg, ny identitet och karriär. Det har hållit honom undan rättvisan i 13 år. Under tiden har han försörjt sig som naturdoktor i en förort till Belgrad.
Trots det makabra i detta är det på något sätt en tröst för mig. Man kan klara sig helskinnad, trots att man är ansvarig för etnisk rensning, våldtäkt, mord och annat för mig helt omotiverat våld. Det är bara att anlägga skägg, anta en falsk identitet och byta bostad.
Jag menar inte att jag har några aspirationer på att bli en ny Karadzic med hundratusentals liv på mitt samvete. Bara det att det krävs mer än allmänmänsklig svaghet för att man ska åka på ett kännbart straff. Det finns otaliga exempel på människor som begått de mest bestialiska brott, men ändå klarat sig undan rättvisan. Många har t om fått höga skadestånd för besväret det inneburit att ha varit misstänkt, om än på goda grunder.
Nu var det länge sedan jag gav ett boktips."Psykopatens värld" av Robert Hare är bra för oss som fascineras av onda människor.
Jag har en skruv lös
Lysröret i mitt badrumsskåp har varit trasigt i flera veckor. För att byta det måste man demontera hela skåpet. Skåpet är med andra ord en helt värdelös konstruktion. Kräver färdigheter jämförbara med en u-båtsteknikers.
Man kan inte beskylla mig för att inte försöka. Jag har ju en uppsättning skruvmejslar i min verktygsarsenal. Jag började med att skruva loss några skruvar. Sedan infann sig tvivlet. Inte kunde det vara riktigt att skruva isär ett nytt badrumsskåp på detta viset.
Så jag slog en signal till kvartersvärden. Han sa att jag faktiskt varit på rätt linje. Att det var lite pilligt, men att man måste demontera skåpet för att kunna byta lampan. Han sa att det inte ingick i hans åtaganden. Undantaget gamlingar och andra svaga individer. Dem kunde han sänka sig till att hjälpa.
Enligt svenska staten är jag en relativt välpresterande icke-kriminell skattebetalande produktionsenhet som varje år inbringar ett blygsamt men ändock positivt överskott till statskassan. Höga poäng och betyg har jag också. Från ändlösa år i skolbänken. Men självförtroende är inget man kan läsa sig till.
Mitt badrum har inga fönster. Utan lysrör är det mörkt som i graven.
Jag svarade kvartersvärden att jag fick köpa en pannlampa och han höll med. Sen la vi på.
Autostrada till friheten
Nu går jag runt och låter som Chewbacca. Är förkyld igen. Favorit i repris. Och så har man ett jobb där man pratar och pratar dagarna i ända.
Nu är jag verkligen trött på att jobba. Men det är väl lika bra att tassa på i ullstrumporna. Jag vet hur det blir när jag är ledig. Det går några dagar. Sedan kommer ångesten över att man snart börjar jobba igen.
Det har varit fruktansvärt hektiskt för mig senaste veckorna. Jag har ju som sagt gått och köpt en sommarstuga, eller som jag ska börja säga " ett lantställe" på stockholmska. Huset ligger mycket riktigt i Stockholm, och jag bor flera mil utanför Stockholm.
Alltid är man "Käringen mot strömmen". Tvärt emot. Det är mitt signum. När folk köper bostadsrätter i Stockholm för miljardbelopp och sedan, när medelåldern rycker närmare, investerar faster Agdas arv i en sommarstuga utanför Nyköping, gör jag tvärt om.
Alltså jag menar så här; jag bor i en knarkarkvart (hyreslägenhet förstås) i ett grannlän till Stockholm och investerar mina slantar i ett torp i Stockholm.
Man får inte vara dum. På fredagseftermiddagarna ligger bilköerna ut från Stockholm sega och dieselstinkande, medan jag med lätthet åker FRÅN min kvart långt utanför Stockholm TILL stugan i Stockholm. Och på söndagkvällarna är det likadant; rena autostradan tillbaks till mitt enkla hyrestjäll.
Ich bin eben ein Luxusweibchen
Läste i kvällsblaskan att bloggning kan orsaka för tidig död. Och om man inte stryker med blir man åtminstone utbränd eller får svåra sömnproblem.
Jag undrar... vad är det för lyxsamhälle vi lever i. Bristen på verkliga faror är verkligen påtaglig. Ett krig lite nu och då på nära håll skulle inte skada, brukar jag tänka. Men det får man ju bara inte tänka. Det kan ju slå in, och då står man där med skägget i brevlådan...
Men att vara utsatt för reell fara ger en i alla fall lite perspektiv på tillvaron. Jag undrar hur dessa för tidigt hädangångna bloggare skulle klarat sig i warsawaghettot på den tid det begav sig. Och jag undrar hur jag själv skulle klara mig: där, i nåt kz-läger, i Irak eller i Herr Fritzls källare.
Har jag verkligen inget bättre att fundera över? Nu stänger jag av.
Also sprach Sonnambula
Jag har svårt för stockholmare. Deras liv verkar bara kretsa kring bostadsköp, värdestegring och home styling. Och räntor, förstås. Ville bara ha det sagt innan jag går och lägger mig. God natt!
Plastmorsa, snart utbränd.
En-ån-halv vecka med ett par odjur boende hos mig. De svär och klagar så fort de ser mig. De vill gå ut i koppel. Deras liv kretsar kring det. Och konflikträdd som jag är, är det jag som först ger vika.
Jag står där uttråkad på gräsmattan / i slysnåren / bland ormbunkarna / i cykelstället / i grannens garage och försöker tillfredsställa krabaternas friluftsbehov. Men ack så bedövande tråkigt. Jag har sett mig som kattälskare fram tills nu.
Det ligger nåt i talesättet "egna barn och andras ungar". Mina egna katter var mycket lättare att stå ut med på den tiden det begav sig.
Inte nog med plågsamma utomhusvistelser; man får vara sjukvårdsbiträde också. Den ena har problem med tarmen. Ska ha specialkost och kortisontabletter enl schema. Jag stoppar där. Problematiken är ett faktum.
Nu är det juli igen
Nu blir det bara mörkare. Det började i midsomras och det blir bara värre.
Läste i tidningen att en tromb härjat i Stockholm. Tromber är inget SMHI-människorna har möjlighet att förutse. De är slumpmässigt betingade. Kommer helt utan förvarning. Skapas ur molnens rörelser.
På jobbet börjar tillvaron likna "Tio små negerpojkar", eller måste man säga "Tio små afropojkar" nuförtiden? Det ligger en förbannelse över oss. En efter en blir sjukskriven.
Man undrar liksom när det är ens egen tur att bli sjuk. Ett benbrott skulle jag kunna stå ut med, men inget som drabbar nervsystemet eller nåt som kräver cellgifter. Om jag bröte benet sutte jag väl hemma och lekte med datorn hela dagen. Inte helt fel, men eftersom jag inte är så hemskt bevandrad på nätet skulle nog det roliga snabbt ta slut. Idétorka. "Vad ska jag googla på nu"?, eller som min faster skulle sagt: "Vad ska jag goggla (sic!) på nu"?
Läste i tidningen att en tromb härjat i Stockholm. Tromber är inget SMHI-människorna har möjlighet att förutse. De är slumpmässigt betingade. Kommer helt utan förvarning. Skapas ur molnens rörelser.
På jobbet börjar tillvaron likna "Tio små negerpojkar", eller måste man säga "Tio små afropojkar" nuförtiden? Det ligger en förbannelse över oss. En efter en blir sjukskriven.
Man undrar liksom när det är ens egen tur att bli sjuk. Ett benbrott skulle jag kunna stå ut med, men inget som drabbar nervsystemet eller nåt som kräver cellgifter. Om jag bröte benet sutte jag väl hemma och lekte med datorn hela dagen. Inte helt fel, men eftersom jag inte är så hemskt bevandrad på nätet skulle nog det roliga snabbt ta slut. Idétorka. "Vad ska jag googla på nu"?, eller som min faster skulle sagt: "Vad ska jag goggla (sic!) på nu"?
