sonnambula

Det finns inget att anföra till mitt försvar. En yrkesarbetande kvinna borde ha koll på klockan. Men icke. I helgen vred man fram uret till sommartid, men icke jag. Först mer än ett dygn senare blev jag varse denna omställning. På arbetet sa de ingenting, men dagen kändes lite eljest. Det var något som inte stämde. Lunchen, t ex. Den inföll innan jag var riktigt hungrig.

Att jag inte äger en klocka är en klen ursäkt.

Jo, jag har en klocka, kom jag på. Från 40-talet. Med smäcker armlänk i gulddoublé och ur med mekanisk uppdragning. Ett litet smycke, men opålitlig när det gäller kronometrin. Det är hon och jag. Vi sackar alltid efter.