sonnambula

I morse hände något underligt. När jag tittade ut var det redan ljust. Jag måste ha försovit mig, och erfor ett styng av ångest.

Jag    haft en     underlig dröm,   det   var   att          lämna                därhän                påbörja dagens                sysslor.             hade                   drömt               jag                  kväll satt             min dator, författandes                     meningslösa             inlägg          nätet.                nytta               ingen.

j     mde a     in k   is M   a t  ll  e et   op   p   d s     gt v       r fr    a de ka er. Des      om g  k h a       de       a po     a              nd   sla                    s      h                gkl                a            s   gt c                  le                     g                       e             .
N                                       vå                                                                                                                                                                                      tt                                                   a                      kr                        i                                                                 s                                                                                                             .                             :

!

 

Jag hade ett sånt trevligt samtal idag med en kollega som berättade om en bekant som år ut och år in plankat in på nobelfestens dans. 

...och jag ville inget speciellt. Har idétorka, som vanligt. Inga samhällskritiska kommentarer för min del idag. Hänger inte med i nyhetsflödet så bra numer. Dyker ner i underhållningslitteratur i stället och annat onyttigt. Men kanske man skulle växa upp och skaffa sig morgontidning åtminstone. Där är den värsta sörjan bortredigerad. Om inte annat så finns där korsord och serier.

Jag fortsätter min rundtur genom Uppsala, och nu till lite medicinhistoria.

Idag är det en krispigt klar och kall novemberdag.

Ljus + värme+ vatten + mat = Q.O.L

Inte undra på att vi är kulturellt eftersatta i det här landet.

Jag fortsätter min uppsalasejour som jag inledde på Uppsala kyrkogård i ett tidigare inlägg.

Jag tycker innerst inne som John Zerzan, men gör ändå tvärtemot. Jag sa häromsistens att jag är malignt ointresserad av politik, och det stämmer, men filosofi är ju en annan sak. Vi som är smarta kan gilla filosofi. Det gör oss inte till viljelösa nickedockor som partiprogram har en tendens att förvandla människor till.

Trixet med att stå ut på en arbetsplats är att lära sig stå ut med kollegornas återkommande samtalsämnen som skall idisslas vecka ut och vecka in på lunch och fikaraster. Dessa ständiga litanior om barnbarnen. Triviala händelser i privatlivet. Redogörelser som är hur trista som helst för helgens matlagningsexcesser. Utdelande av matlagningsrecept.

Jag är så trött på att jobba på en kvinnodominerad arbetsplats. Jag blir så stressad av att vara tvungen att lyssna till den här skiten.

Brukar försöka avleda dem när jag märker att de är på gång att inleda ytterligare en litania, men ofta är de helt oavledbara. Saker och ting måste obönhörligt ältas in i det oändliga.

Som plåster på såren har jag en äldre manlig kollega som utan att veta't gör sitt bästa för att återställa min själsliga balans.

Han har redan fyllt pensionär, men jobbar ändå, och det är jag tacksam för.

När han närmar sig i korridoren brukar han vissla arian "Una voce poco fa" av Rossini.

En sak menar jag på att jag kan ganska bra, och det är att stava. Jag kan ha en text framför mig, svepa lite med blicken och genast uppfatta en avvikelse, ett felstavat ord. På det sättet känner jag mig ibland lite asbergerlik. Fast egentligen lutar det väl mer åt tourettes syndrom, om man nu skall drista sig till en analys av det som komma skall.

Så här i november har man i alla fall nånting att skylla sin trötthet på - mörkret.

Jag minns sommarn som gick. Tröttheten. Då skyllde jag på att jag var utarbetad och i behov av semester.

I våras, då var det vårtrötthet. Det har ju alla människor.

I september, då var man trött efter att ha kommit tillbaks från den sena semestern.

Tröttheten brukar jag bota med ett blodprov som heter TSH. När det är normalt inser jag att det bara är att rycka upp sig och inse fakta; vila, ja det får man göra i graven.

Vad ska man göra när vinterdepressionen står för dörren? Hur gör man för att överleva till, säg, slutet av februari? Tydligen har man klarat vintrarna hittills, men HUR minns jag inte.

Jag gick till apoteket igår och köpte Fiskleverolja för hjärncellerna. Vitamintabletter för placeboeffekten. Tandkräm för den ytliga finishen.

Sen gick jag och tränade, för enligt veckopressen fungerar motion minst lika bra som SSRI. Jag gick således och tränade, med den effekten att jag nästan svimmade vid passets slut.

Jag kände mig vrång och energilös.

När man går på dyra gym som jag förväntas man vara ärtig och glad. Att applådera efter ett pass är en självklarhet. Men inte för mig.

När jag känner mig vrång och i akut ljusbrist ska man inte be mig applådera. Och ska man nödvändigtvis anstränga sig fysiskt så vill man ha bra musik att anstränga sig till, inte Ted Gärdestad och absolut inte Tomas Ledin.

I novembermörkret måste man göra nåt drastiskt för att inte gå åt.

Jag är ägare av en stuga. Den är min gigantiska baby som hela tiden kräver nåt av mig. Jag måste hålla den torr och varm och fri från skadedjur. Och inte minst måste jag betala ett digert underhåll varje månad.

Hjälplöst stirrar jättebabyn på mig varje fredag när jag kommer körande från stan. Jag knäböjer vid dess järnspis, tar emot orderna för helgen, och skrider sedan till verket.

Här på landet är ålder och könstillhörighet av underordnad betydelse. Att jag är född här i Sverige och håller på min 40 timmars arbetsvecka är heller inget som diskvalificerar mig. Det enda som räknas är min arbetsförmåga. Och arbetar gör jag som en hel karl.

Idag har jag arbetat med att sätta upp en hängränna på hustaket. Sen har jag tagit hand om ett lass bangar som skall bli till ved. Har säkert sågat upp ett ton ved idag. Jag bangar inte ur så lätt, trots att svetten lackar och mina arbetshandskar spricker upp i greppytorna. Jag blir inte bangen av lite bangar.

När natten kommer känns kroppen som Arnold Schwarzeneggers, och det känns så bra. Då glömmer jag alla tråkigheter för ett tag.

Inlandsklimatet har gjort sig påmint här i Uppsala. Här fryser marken till tidigare än i stockholmstrakten där jag är uppfödd, och jag lär mig aldrig.

Trodde jag var säker imorse. Gick bakom ett stappligt panchispar som verkligen såg skröpliga ut. Men söta var de. Stöttade varann bäst de kunde, och det är mycket värt blev jag sedermera varse.

Ingen ko på isen tänkte jag och gjorde så en ansats att gå om dem i backen ner mot thoraxhuset.

Man ska aldrig ta sig vatten över huvudet, och vem vet vad pensionärerna hade under sulorna? Konrads kalasklister?