sonnambula

Det är svårt att vara uthållig. När det på läsarfronten råder bleke är det lätt man börjar misströsta, ifrågasätta sin kapacitet, sin esprit som skribent. 

Vi bloggare har utan tvekan ett drag av narcissism, annars skulle vi aldrig hålla på som vi gör. Den här bloggen, t ex. I den står jag ju helt oemotsagd. Jag kan gotta mig i mina egna formuleringskrumbukter, postulat och nedlåtande betraktelser andra, samtidigt som jag stenhårt censurerar det som gäller mig själv och mitt privatliv.

Vem vet; jag kanske inte är en 34-årig kvinnlig akademiker. Jag kanske heter Yngve, är 56 år, singel och frekvent thailandsresenär.

När självförtroendet på bloggfronten känns som svajigast brukar jag (liksom Yngve)  söka tröst vid Linda Rosings barm på

www.hanky.se/lindarosing

Jag vill alls inte driva med henne. Tvärt om. Hennes blogg ger mig tillförsikt och hopp. Ingjuter självförtroende i min förtvivlade själ. Ger mig perspektiv. Lär mig se mina brister i ett större sammanhang. Att läsa Rosing är hjärteknipande och tankeväckande samtidigt, även om jag i ärlighetens namn inte alltid inser relevansen i det hon skriver.

Jag läser, *små_ ler* en smula, och tar lär_ dom. 

Jag ska inte gå in på detaljer, men fröken Rosing har faktiskt en del att lära mig som bloggare. T ex att jag aldrig bör lägga ut egna pin-up-bilder för att locka läsare. Jag råkar vara mer konkav än konvex, och ett pin-up-tilltag från min sida skulle innebära dödsstöten för denna, redan dödsdömda, blogg. 

De enda kupor jag är intresserade av är enkupiga tegeldito till min stuga.

Där kom det; västgötaklimaxet som ni väntat på. Så nu lägger jag ner för idag.