sonnambula

Nu har vi nått Uppsalas stolthet; domkyrkan.

Jag dväljdes i Uppsala i helgen. Skulle bruncha på Ofvandahls, men domkyrkan stod i vägen så jag gick in och såg mig omkring. 

Jag trodde jag styrt upp mig själv. Att jag äntligen slagit in på den seriösa linjen, åtminstone så här, de sista skälvande dagarna av denna blogg, men icke. Redan några steg in i kyrkan trampar jag snett;

Emanuel Swedenborgs sarkofag!

Swedenborg - vår störste mystiker genom tiderna.  Genom drömmar och visioner fick han meddelanden från det hinsides och författade band på band av spiritistisk litteratur. Huvudsakligen delgavs han visdom från änglar, men ibland kom Herren Gud själv på besök. En man av den kalibern idag, vad skulle hänt? Här i Uppsala skulle han nog hamnat på Ulleråker är jag rädd. Vi har inget behov av mystiker i vår illuminerade digitala värld, sorgligt nog.

Grunden för Swedenborgs teologi finnes i Arcana Caelestia (Himmelska hemligheter), publicerade i åtta volymer från 1749 till 1756. Merparten av verket består av bibeltolkningar och han fokuserar på hur Bibeln beskriver människans förvandling från materia till andlig varelse.

Det för mig osökt in på det jag för tillfället läser i deckarväg; "Mannen som gick upp i rök". Sjöwall och Wahlöö må vara Sveriges främsta författare av realistiska polisromaner, men år 2008 känns de hopplöst daterade. Men en fin skildring av 1960-talets Budapest får man sig till livs, och om man kör talboksvarianten en audiologisk smekning av Torsten Wahlund.