sonnambula

Avundsjuka är den värsta av alla sjukor. Det är sällan jag känner avundsjuka, men det händer ibland när jag träffar på skickliga yrkesmänniskor. Då kan jag bli outhärdlig i min kverulans. Här kommer ett inlägg präglat av avundsjuka. Ber om överseende för detta.

Råkade se en intervju med Anne Sofie von Otter på finska YLE. Hon ylar på rätt bra, men får jag välja tar jag Cecilia Bartoli.

Jag förstår inte vad det är som folk hör och ser i von Otter. Det är som att jag missat något väsentligt. Jag uppfattar hennes röst som bredskinkad tant-mezzo med en beige klangkropp som krockar mot svalget för att sedan vända ner och vibrera i bröstbenet. Tydligast blir detta när hon ger sig på pop och jazz. Det vill jag inte ens tänka på.

Men under intervjun började jag så smått ändra mig. I alla fall försökte jag. Hennes världsberömda mun var täckt av rosapastelligt stift, och hon uttryckte sig så välformulerat och djuplodande om musik och om våndan att vara sångerska att jag blev ganska imponerad. Tänkte att "i nästa liv ska jag bli operasångerska".

Då har man hela världen som arbetsfält och träffar ständigt nya och intressanta kollegor. En del blir nära vänner som man har återkommande samarbete med. Cembalister, cellister, dirigenter, komponister. 

Eller kanske man skulle återfödas som jazzstjärna? Med en slående känsla för improvisation och wail. Eftertraktad av världens jazzelit. Och när man blir gammal och sliten lutar man sig tillbaks på en säker inkomstkälla i form av välkända jazzcovers för den breda massan. Gör enstaka gästspel på yngre generationers albums. Låter sig intervjuas i media, men är noga med att hålla nere exponeringen så varumärket inte blir utslitet. Det gäller att hålla magin vid liv.