sonnambula

Jag är ägare av en stuga. Den är min gigantiska baby som hela tiden kräver nåt av mig. Jag måste hålla den torr och varm och fri från skadedjur. Och inte minst måste jag betala ett digert underhåll varje månad.

Hjälplöst stirrar jättebabyn på mig varje fredag när jag kommer körande från stan. Jag knäböjer vid dess järnspis, tar emot orderna för helgen, och skrider sedan till verket.

Här på landet är ålder och könstillhörighet av underordnad betydelse. Att jag är född här i Sverige och håller på min 40 timmars arbetsvecka är heller inget som diskvalificerar mig. Det enda som räknas är min arbetsförmåga. Och arbetar gör jag som en hel karl.

Idag har jag arbetat med att sätta upp en hängränna på hustaket. Sen har jag tagit hand om ett lass bangar som skall bli till ved. Har säkert sågat upp ett ton ved idag. Jag bangar inte ur så lätt, trots att svetten lackar och mina arbetshandskar spricker upp i greppytorna. Jag blir inte bangen av lite bangar.

När natten kommer känns kroppen som Arnold Schwarzeneggers, och det känns så bra. Då glömmer jag alla tråkigheter för ett tag.